Ibland blir jag så frustrerad och arg över att människor omkring mig inte förstår mig.
Jag förstår att ingen kan förstå mig,
men ingen kan heller förstå hur jobbigt det är att aldrig bli förstådd..
Jag hatar att vissa dagar inse och bli påmind om att jag är sjuk..
Mitt problem är inte att jag mår dåligt över livets motgånger,som andra omkring mig..
mitt problem är att jag mår dåligt för att jag är som jag är,
jag mår dåligt pga mig själv,av mig själv..
för att jag är sjuk...kan inte ens utrycka i ord hur en mycket jag hatar att..jag är sjuk..
ångest är min vardag,ni kan kalla mig ångest.
Panikångest är mitt livets återkommande fiende... min enda fiende och den som gör mig livrädd.
Det är sånt härligt som medföljer i min diagnos som en ända stor gott och blandat påse.
Jag är så komplicerad att jag inte förstår mig själv,och att jag bara genom det här inlägget började med att gråta floder och hinner bara komma till ordet sjuk då jag plötsligt skrattar av trötthet för att jag inte ens orkar.
Livet..